Om jiddisch

ייִדיש – אַ שװעדישע מינאָריטעט שפּראַך

Jiddisch- ett nationellt minoritetsspråk i Sverige

Jiddisch är sedan år 2000 ett av fem nationella minoritetsspråk i Sverige. Här har språket talats sedan 1700-talet, då judar kom hit från främst tysktalande områden i Europa. I början av 1900-talet invandrade jiddischtalare i huvudsak från Ryssland. Den största invandringen av judar med jiddisch som modersmål ägde rum under våren och hösten 1945 då tusentals överlevande från förintelse- och arbetsläger tilläts komma till Sverige och bosätta sig i olika delar av landet.  

Jiddisch har sina rötter i medelhögtyska och kan spåras till Rhenlandet där det utvecklades för cirka 1000 år sedan. Utöver tyska ingick också hebreiska och arameiska ord från bibliska texter. Till följd av förföljelser, pogromer och tvingande konvertering till kristendom flyttade en stor del av den västeuropeiska judiska befolkningen österut och bosatte sig i Polen, Tsarryssland och andra östeuropeiska länder. Här kom jiddisch att influeras av östeuropeiska språk som polska, ryska och rumänska. Med den stora utvandringen till U.S.A. i slutet av 1800 – talet och början av 1900-talet tillkom engelska ord. Judar i Sverige lånade svenska ord och i jiddischkonversationer kunde man höra talas om pojkes (pojkar), flikes (flickor) och shmergosn (smörgåsar).

Jiddisch är ett icke – territoriellt språk som talats och fortfarande talas över hela världen oberoende av nationalitet och landgränser. Judar kunde förstå varandra varhelst de bodde. Jiddisch var det talade modersmålet för en stor del av den europeiska judenheten medan hebreiskan var det religiösa språket, det man läste eller studerade bibeln på. Eftersom judar i tusentals år kunnat läsa hebreiska under tider då analfabetism var utbredd i Europa föll det sig naturligt för jiddischtalare att använda sig av hebreiska bokstäver när de skulle skriva på jiddisch. På samma sätt som för hebreiska kom jiddisch därför att läsas från höger till vänster.

Jiddisch var i första hand ett språk som talades i familjen med släkt och vänner. Fram till 1939 hade jiddisch i Europa och Nordamerika också en framträdande roll i judisk litteratur, sång, musik och teater. Språket var även viktigt för de framväxande politiska ideologierna såväl de socialistiska som de sionistiska.

Jiddisch som språk och dess kultur raserades under andra världskriget. När Israel 1948 proklamerades som stat blev hebreiska landets officiella språk. Det var nödvändigt för den nya nationen att ha ett gemensamt språk för alla invånare oberoende av härkomst. Hebreiskan knöt an till den judiska historien och fick en symbolisk betydelse för den nya nationen. Jiddisch kom däremot att förknippas med förtrycket av judar i Europa och skulle helst inte talas i Israel.

Under de senaste decennierna har jiddisch och dess kulturyttringar fått en renässans. Intresset för jiddisch har ökat och språket kan studeras på många universitet och högskolor världen över, så också vid Lunds och Uppsala universitet samt Paideia folkhögskola i Stockholm. Sångtexter, barn- och ungdomsböcker samt annan litteratur skrivs på jiddisch eller översätts till jiddisch från andra språk. Jiddisch teater spelas åter i U.S.A, Israel och Europa. I Stockholm finns en teaterförening, Stockholms Jiddische Teateramator´n som sedan 2009 satt upp föreställningar på jiddisch, senast Gogols pjäs Revisorn eller som den heter på jiddisch, Der inspektor. Våren 2022 kommer man att spela August Strindbergs pjäs ”Ett drömspel” på Strindbergs Intima teater.

Även om jiddisch inte kommer att kunna återta sin position som modersmål för en större grupp finns det anledning att se positivt på språkets fortlevnad och vidareutveckling. Isaac Bashevis Singer gav uttryck för ett aldrig sinande hopp i samband med att han erhöll Nobelpriset i litteratur 1978. Han besvarade på ett judiskt sätt frågan om varför han skrev sina böcker på ett utdöende språk med en motfråga, ”farvus nisht”, varför inte?