Vad händer när en pjäs som strävar att vara fri från specifika historiska och geografiska associationer till förmån för en mer allmän betraktelse av människans existens iscensätts i på ett språk som tillför ett väldigt specifikt kulturellt och historiskt sammanhang?
Sarah Clyne Sundberg skriver i Judisk Krönika om regissören Moshe Yassurs jiddischuppsättning av Samuel Becketts I väntan på Godot, som spelas på Dramaten den 13-14 november 2021.
Utdrag ur artikeln:
Den 13-14 november gästspelar Vartn af Godot — regissören Moshe Yassurs jiddischuppsättning av Samuel Becketts I väntan på Godot –– på Dramatens Lilla Scen i Stockholm. Planen är att den även spelas i Malmö följande helg. Pjäsen presenteras av Judisk kultur i Sverige och Jiddischsällskapet i Stockholm, och är översatt av Shane Baker, skådespelare och ordförande i Congress for Jewish Culture i New York. I denna uppsättning spelar Baker också Vladimir, den ena av Becketts två väntande huvudpersoner.
Så varför Godot på Jiddisch?
– På metanivå är väl den uppenbara parallellen att väntan på Moshiach är central i jiddischkultur: Kommer han eller kommer han inte? Och vilka värderingar förkroppsligar vi i väntan på honom… Ett av de första ordspråk jag lärde mig på jiddisch var ”gutzskeit iz besser fun frumkeit” och personerna i pjäsen har knappast något med fromhet att göra men sättet på vilket de behandlar varandra är av största vikt.
Beckett var väldigt noga med att pjäsen skulle vara befriad från specifika associationer och föredrog uppsättningar av Godot med en minimalistisk och neutral rekvisita som förde tankarna till det allmänmänskliga snarare än någon enskild epok.
– På metanivå är väl den uppenbara parallellen att väntan på Moshiach är central i jiddischkultur: Kommer han eller kommer han inte?
Shane Baker
Regissören Yassur överlevde själv en pogrom som barn i Rumänien 1941, och har jiddisch som modersmål. Han berättar att de bilder som Beckett tecknar i Godot av hunger, illasittande skor, frusenhet, att gömma sig, vandrande och så vidare, omedelbart väckte personliga minnen av efterkrigstiden som även påverkat hur han närmat sig pjäsen som regissör.
— Egentligen ville Moshe att Vladimir och Estragon i vår uppsättning skulle dela på en randig koncentrationslägersuniform, en av dem skulle ha byxorna och den andre jackan. Men Beckettstiftelsen sa att vi inte kunde göra så, att det var emot reglerna, berättar Baker.
Så Yassurs tanke om Vladimir och Estragon som överlevande i ruinernas Europa fick förbli outtalad.
– Pjäsen får ändå en annan klang, en annan valör på jiddisch, säger Abbe Schulman, ordförande i Jiddischsällskapet i Stockholm, som varit drivande i att få hit uppsättningen.
…
Publicerad i Judisk Krönika, sep 2021